Lånade vingklipptängel.

den är bra.

den är högstadiet

den är allt ja ville nå, allt ja ville ha, allt ja trodde jag kände. den är ändlös smärta och den upphöjer smärtan på ett sätt som ja själv har gjort, jag kan inte identiera mig med henne, men ja kan identifiera mig med hennes sätt att förhålla sig till smäta. nu när ja är äldre och mår bra kan ja givetvis inget annat än att förkassta boken, men en del av mig skriker

jag har aldrig läst någon som skriver precis så som ja vill uttrycka mig. vissa senssioner kund evara hämta ur min 14-års-smärtfyllda-dagbok. inte händelserna, men sättet hon beskriver allt på.