Sann smärta

Nu på själavården talade John om längtan, om djuplängtan. och det fick mig att tänka på något som hände när jag var fjorton år. Var bara tvungen att sätta ord på det. Även om jag nog missade en del viktigt nu

När jag var 14 år och inte ville leva så pratade Patrik med mig, han frågade ”Cecilia, vad är din yttersta längtan? Din djuplängtan?” Jag svarade honom: Kärlek, efter en liten stund av eftertänksamhet. Patrik frågade om det var en pojkvän jag önskade mig, eller kärleken från en kille, men jag svarade att det inte vara så. Visst ville jag väl ha kärlek från en kille, men det var inte allt, jag ville ha en större kärlek. Jag ville känna mig älskad, möta kärlek i allt. Patrik tog upp en penna och ritade på tavlan, jag minns inte riktigt vad, men han förklarade för mig att det var kärlek som var min djuplängtan och att det var Jesu kärlek jag ville ha. Jesus var min djuplängtan. Det var då jag förstod att Gud inte hade gått ifrån mig, han hade inte slutat besvara mina böner, det vara jag som hade gått ifrån honom och börjat ifrågasätta honom. Jag vet att jag verkligen fick den där fotspår-i-sanden upplevelsen och efter det kände jag mig älskad, så otroligt älskad. Jag vet att jag la upp min arm på katedern som var full av rispor och sår, långa röda strimmor. Jag grät. Patrik bad för mig. Jag säger inte att allt gick som en dans på rosor, men efter det samtalet förändrades mitt liv. Jag har många gånger sett det som att Patrik räddade mig, han hjälpte mig så otroligt mycket.

Idag är Patrik död. Han är en av de underbaraste finast människor jag någonsin mött. Jag kan fortfarande se honom lunka fram i korridorerna på BKS, glatt sägandes ”God dag fröken Ekman” jag vet att jag t.o.m brukade tänka att om mina föräldrar dör, då vill jag flytta till Patrik. Jag älskade honom, jag vet det, som den lilla fjortonåring jag var. Inte alls en förälskelsekärlek eller så, utan en förtroendekärlek, för jag visste att han älskade mig. Han älskade oss alla, och han ville så gärna hjälpa oss. Och det gjorde han. Varje dag.


Jag säger inte att jag hade det tuffare än andra när jag gick på högstadiet, eller att min smärta var värre än någon annans. För det var den inte. Jag mådde verkligen otroligt dåligt, och jag hade en dödslängtan, men idag förstår jag vart den kommer ifrån, varför den uppstod.

För det första
  • Jag var fjorton, man är extremt förvirrad då och jag hade en miljon tankar inom mig jag bara ville få utlopp för. BKS var kanske inte bästa stället för det. Jag brottades med min identitet och ville vara någon. 
  • Jag läste väldigt mycket ungdomslitteratur om tjejer på rehab, tjejer som skar sig, tjejer med anorexi, jag fullkomligt slukade allt som hade med sånt att göra, och jag identifierade mig med dem. Jag vet en bok, sann smärta. Som jag kunde läsa om och om igen, jag älskade den, och jag ville vara henne. Den förhärligade självmordstankar och skärsår
  • Jag började lyssna på Evanessence, visst det hade inte jättemycket med saken att göra, men idag vet jag ändå att de texterna, som handlade mycket om smärta, mörker och t.o.m självmord (bla i låten Tourniquit) även om det var ganska harmlöst i sig har jag nu fattat att jag sög åt mig detta som en tvättsvamp och identifierade mig med denna smärta. Jag vältrade mig i sorg men förstod det inte. Idag har jag inga problem med musik alls, eller snarare texter, känner inte att de påverkar mig eller så, även om det finns en hel del jag väljer att inte lyssna på, men jag vet att jag inte påverkas som jag gjorde då. 
Jag tror att alla ungdomar förr eller senare går igenom en sån här period, kanske inte precis så här, men jag tror att alla en gång har en period då de mår dåligt, brottas med identiteten osv. Och min smärta var ju på riktigt, vad den än berodde på, om det var jag som fick mig att må dåligt, mådde jag ju inte mindre dåligt bara för det. Det är så hemskt att så många barn och ungdommar mår dåligt, all borde få må bra. Eller så borde alla få en egen Patrik att prata med.
:*

Kommentarer
Postat av: Isabelle

Så fint skrivet. Jag blir helt tagen.

2009-02-16 @ 10:48:30
Postat av: Miaka

tack <3, finaste. Ville bara skriva ner lite hur jag kände, man får så mycket tankar nu i den här själavårdskursen...

2009-02-16 @ 11:21:38
Postat av: Sandra

Vilken rörande text.. :')

Det är sjukt att det är så himla många som mår så dåligt.. Just nu, precis i denna stund.

Postat av: Jesper

Kan inte vi snacka om det på UC för har som du fast på annat sätt upplevt som du och ser det genom alla ungdomar jag stöter på och vi måste förbereda oss inför det. Vad sägs?

Instämmer med mina föregående talare... Dessutom starkt!

2009-02-16 @ 22:44:52
Postat av: Miaka

Sandra:

hm, behövde bara skriva av mig lite. ja jag vet det är fruktansvärt, men mår dåligt när man tänker på det!

2009-02-16 @ 23:42:06
Postat av: Miaka

Jesper:

Visst Jesper, det låter intressant, det är verkligen ett ämne man behöver prata om, och ja det låter bra helt enkelt

2009-02-16 @ 23:43:00
Postat av: Bella

<3

2009-02-19 @ 18:09:01
URL: http://belbec.blogg.se/
Postat av: Miaka

<3

2009-02-22 @ 20:39:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback