Nu sitter ja här och är lite småirriterad. Igår när ja lungt och stilla vandrade hem bussen och var några minuter från mitt kära hem kommer det en dåre bakom mig på cykel som kör hur fort som heslt. Nästa sekund ligger jag i diket och gråter. Haha blev så chockad att ja verkligen började gråta. Killen som körde vänder sig om och ropar förlåt. Men stannar inte. Och där ligger jag. Lite oförskämt kan man tycka. Fast han var rätt liten, ljusa lockar under en blå (tror jag i alla fall) hjälm och sen är han borta) Jag reser mig upp för att gå hem men när ja ställer ner vänsterfoten känns det som nån drar en kniv igenom vristen, hamnar i backen igen. Ser till min förfäran att mina strumpbyxor gått sönder och att ja har lite små sår på benet. Ringer till mamma och lyckas få fram att ja blivit nercyklad men hon hörde fel och trodde att ja blivit överfallen och rusar ut och skriker på min bror Gustav att han ska följa med och lämnar dörren öppen. Sen när ja inte är riktigt lika chockad och slutat gråta förklarar ja att ja sitter nere vid fotbollsplanen  och att ingen har överfallit mig. Ja blev bara nerprejad av en cyklist.

Gustav bär mig hela vägen hem och det bara bultar och värker i foten. Trodde nästan ja hade brutit den ett tag. Då hade hela somaren varit förstörd. Pappa kommer hem från jobbet och vi åker upp till akuten. Tack och lov fick det ganska fort, efter bara tre timmar eller nåt är vi ute igen utan fraktura och med en stödstrumpa. I garaget ligger det ett par kryckor. Nu ska jag vila ett par dar sen ska ja vara mer "aktiv än passiv" då läker det snabbare men det kan ändå ta upp till fyra veckor innan ja är helt bra. Jobbigt jobbigt

Det som är bra är att Madde och Jossa kommer hit! Wiii det känns verkligen mys!