Hej!
Sitter och lyssnar på Sonata och biter ihop (istället för att bryta ihop, för det orkara jag inte just nu) men ni anar inte hur skönt det är att ha en blogg så man bara kan skriva av sig, precis allt. Allt går i vågor, ena sekunden känns allt som vanligt, nästa sekund slås jag av att han är död och då får jag ett tryck över bröstet och känner mig så arg och ledsen på samma sätt, har få stå emot impulser att slå sönder saker hur många gånger som helst. Känslorna kommer så plötsligt, som nu när jag gick ner till källaren för att hämta mitt tvätt - pang tårarna kom, bara så där, och sen hämtade jag tvätten och nu sitter jag här.
Tänker på honom nästan hela tiden. Vill bara ta upp telefonen och ringa och så ska han svara. hade rätt svårt att koncentrera mig på lektionerna idag, särskilt det nya ämnet, men det va väldigt bra att vara där kände jag. Pratade en hel del med Niklas på msn och det kändes jättebra, fick en del svar, eller nja, svar vet jag inte, men fick prata av mig i alla fall med någon som stod honom nära. Sen ringde Tilda och då smet jag ut från lektionen och satt och pratade med henne i en halvtimma. det kändes med bra, att få prata av sig liksom. komme rnog behöva göra det en hel del framöver. Men samtidigt har jag så mycket känslor inom mig som jag inte vet hur jag ska få utlopp, ska jag slå sönder något när jag får den imulsen? ska jag gå ner till sjön och gallskrika? ska jag slå på ett träd tills jag inte orkar mer? vad ska jag göra för att få ur mig allt det här? När känslorna bara fastnar i halsen eller blir ett tryck över bröstet?

---

På något sätt känns det liksom inte som att han är död, eller i alla fall inte som att det va självmord. så mycket tankar, tänk om det va mord? Tänk om han blev tvingad? tänk om han hade en psykos och inte visste vad han gjorde? Tänk om han höll på med något sånt där trick som han brukade göra, fast ett lite mer seriöst, att han skulle ta sig ur snaran eller nåt, innan han dog. eftersom det inte verakar finnas något brev efterlämnat. jag menar Johan är ju inte den som skulle ta livet av sig (alls egentligen) utan att skriva ett brev, eller lämna en lapp om att han älskade sin familj. Något borde han lämnat, det känns helt stört att han inte gjorde det. Han måste komma tillbaka nu. Jag fixar inte det här.