Det finns mycket saker som jag har svårt att känna något för.
Det finns mycket jag är likgiltig inför.
Därför är det så oerhört skönt när jag verkligen brinner för något. När jag verkligen känner starkt för något.
Känslan av att det finns saker som är viktiga för mig är fantastisk tycker jag.

Oskar Linnros.
Oskar Linnros är någon jag känner starkt för. Kanske inte så mycket honom som person egentligen,
men som artist. På något sätt har hans musik vuxit sig fast i mig och han är nu en av mina absoluta favorit artister.
jag kan hela hans album Vilja bli utantill, jag får gåshud av att lyssna på låten 25 och jag har Annie Hall som väckarklocka.
Egentligen har han kanske inte de djupaste och allvarligaste låttexterna som berör mig på djupet (som Melissa Horns låtar tex gör) men det finns något med hans musik som jag fullkomligt älskar.

Jag minns första gången jag hörde låten Från och med du. Det var på bussen till Göteborg och jag tyckte han var ett geni, vilket klockrent citat! Minns jag att jag tänkte.

Så när Kehn berättade för mig i maj att Oskar skulle spela på Liseberg i sommar blev jag lyrisk.
Jag skrev genast in datumet 15 augusti i almenackan och sen dess har jag bara väntat.
Ingen av mina vänner lyssnar på Linnros så jag misstänkte nästan redan från början att jag skulle få gå själv men det kändes inte som hela världen. Det var viktigare att få gå på konsert än att få spendera dagen med en vän.
Det är lustigt egentligen att jag, som egentligen inte gillar konserter, som lät blir uttråkad och vill att det ska ta slut, redan i början på sommaren bestämde mig för att köa hela dagen.
Det var när jag såg kön till Veronica Maggio som gick långt utanför Liseberg timmar innan hon skulle börja spela som jag kände att jag bara måste stå hela dagen på Oskars konsert. Jag ville stå längst framme. Jag inte bara ville stå längst fram, jag skulle stå längst fram.

På så sätt känns det lite som en seger för mig. att göra saker själv på det här sättet. Jag är ju en människa som hatar att göra saker själv, att vara ensam. Jag vet att det finns många som kanske inte alls hade haft svårt för en nio timmars dag på konsert helt själva men jag är egentligen inte en av dem. Därför känner jag mig stolt över mig själv. Kanske allra mest för att det är så fantatsiskt att känns så starkt för något och att kunnna agera på det, trots obekvämheter. Av de tjejerna som satt i den första delen var jag den enda som var där själv. Alla andra satt med sina vänner, en del två och två men många i lite större gäng.


Godis, dricka, bok och radio kan behövas så långa dagar

Från början hade jag tänkt att åka ner till sex på morgonen. När jag sedan såg väderleksrapporten för måndagen (regn 06-13) kände jag att det kanske var lite overkill. Jag gick upp vid tio och var nere på Liseberg innan tolv. De skulle öppna ett och den timman gick ganska fort.
Så fort jag hade kommit igenom grinden och förbi kassan så började jag, och massa andra tjejer, springa mot stora scenen och det fanns en enorm frihetskänsla i det loppet för min del.
Jag kom fram till scenen och hamnade givetvis längst fram. Fick dock inte plattsen i mitten men väldigt nära.
Och sen började sju timmars väntan.
Det var ömsom kallt ömsom varmt och jag var väldigt nöjd med att ha med mig en filt.




Jag blev faktiskt inte uttråkad alls under dagen. Jag satt mest och läste min Murakami bok, lyssnade på radio och pratade lite med tjejerna som satt jämte mig.

Klockan sju var vi tvugna att ställa oss upp och den sista timman var segast att vänta. Oskar gick på scenen runt tio över åtta och då var jag i upplösningstillstånd.




Konserten var fantastisk och när Oskar sa att han skulle spela sin sista låt tänkte jag "Nej, inte redan!" och bara det är ju väldigt ovanligt för mig.

Två små ljusglimtar från spelningen: