En av mina stora drömmar i livet har varit att få jobb på p1.
Flera av er vet säkert att jag älskar den radiokanalen och att få ansällning där på ett program som studio eller teologiska rummet är en av mina stora drömmar.
Eller att få jobba med radio överhuvudtaget.



Givetvis vill jag bli själavårdare med. Men jag känner mig fortfarande så ung och oerfaren, vill liksom inte springa igenom en utbildning innan jag är redo för det. Jag skulle gärna vilja ha en egen liten mottagning där jag kan ta emot konfidenter och samtidigt jobba på radio.

Det där med radio har alltid bara känts som en ouppnålig dröm. Så pass ouppnårlig att jag inte ens brytt mig om att ta reda på vad det finns för utbildningar. Men så häromkvällen så fick jag ett ryck och bara började googla runt lite. Och då hittade jag det, radiolinjen.
Ju mer jag läste om den desto mer kände jag "Ja ja ja, det är ju det här jag vill!!!"
Sen ägnade jag mig åt en hel del grämande över att jag inte tagit tag i det hel tidigare, nu är det två månader för sent att skicka in en ansökan mn givetvis ska jag göra det ändå.

Så nu har jag jagat runt efter mitt betyg från bäckäng, intyg från Lundby församlingen, intyg från XP ska kopieras och så ska jag skriva ett personligt brev med.
Jag räknar inte med att komma in nu, men det är alltid lättare att komma in om man sökt tidigare år.

Det finns dock några nackdelar.
* Utbildningen ligger i Vara.
*Man behöver ha körkort.

Bara jag tänker på att flytta ifrån mitt älskade Göteborg i två år känns hemskt och det vänder sig lite i magen.
Visst med swebuss tyar det bara en timma och en kvart men jag kommer ändå sakna staden som en tok. Det är ju min stad.
Och det där med körkort....Det känns med segt, men om jag inte kommer in i år kan jag ju alltid ta körkort tills nästa år.



Men sen finns det massa possitiva saker. Som fem veckors praktik på SR, att nästan alla får sommarvikariat på sr när de är klara, att typ alla som gått linjen jobbar på sr eller svt, att man i tvåan har handledning av någon från sr och att man varje vecka har ett två timmars program på närradion. Sånt gör mig varm och sprallig och lite rädd.

Det finns alltid något lite skrämande med att lämna allt det där trygga och ansvarslösa man lever i. Jag tycker att mitt liv är perfekt som det är men samtidigt är jag rädd för att jag ska vakna upp om fem tio år och inse att jag egentligen inte har gjort något alls de senaste åren. Inte utvecklats utan bara varit på samma ställe.
Det finns en utmaning i att ta tag i saker och jag tror verkligen att nu är rätta tillfället för mig, nu eller till nästa höst. Jag förlorar inget på att vänta heller. Bara jag tar tag i det nästa år i så fall.

Hur som helst så tycker jag att man alltid alltid alltid ska följa sitt hjärta.