Har bara tills imorgon på mig att läsa ut den underabara boken "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) innan jag måste lämna tillbaka den, det är en sån där sju dagars bok och jag glömde ju ta med den till gbg förra veckan så jag hann inte komma så långt innan jag åkte. Nu har jag drygt 60 sidor kvar och jag älskar den. Någon annan som läst den? Boken handlar om Ellen Key (1849-1926) och hennes relation till Urban von Feilitzen, bägge två författare och literaturälskare. Han gift och fyra barns far, hon ogift och mer och mer olycklig. Under säkert 15 år skriver de hundratals brev till varandra, ibland 100 sidor långa brev. De hjälper och stöttar varandras skrivande, uppmuntrar och kritiserar. Key är precis som jag särartsfeminist, som betyder att man tror att de finns en biologisk skillnad mellan man och kvinna. Man betonar skillanderan mellan man och kvinna för att man uppfattar de skillnaderna som värdefulla, att alltså bägge könens egenskaper borde vara lika mycket värda på samhälls nivå. Idag har det ju blivit inne att vara likartsfeminism , som alltså är motsattsen till särartsfeminism. Man menar att det inte finns några biologiska skillnader mellan könen, bara socialt, att det är samhällets värderingar som formar könen helt och hållet. Jag kan under inga omständigheter hålla med om det, men skulle inte för den sakens skull säga att likartsfeminister inte är feminister på det sätter som jag upplever att många likartsfeminster uttrycker sig kring särartsfeminister. De flesta jag känner till vägrar erkänna särartsfeminismen som feminism ens. Oerhört löjligt, tycker jag, vi strävar ju i slutändan efter samma sak - att vi kvinnor ska vara lika uppskattade, och få lika mycket lön för vårt arbete som männen, att vi ska samma social status och inte väljas bort pga vårt kön.

När jag var lite yngre var detta en väldigt stor fråga för mig, på gymnasiet skrev jag både filosofiska uppsattser och skrev tal kring feminismen. Idag bryr jag mig inte alls lika mycket (är man verkligen mer passionerad i sina åsikter när man är yngre?) men det är fortfarande en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Jag kan bli oerhört upprörd i könsdebbater (särskilt med de som verkligen påstår att det bara finns ett kön, eller i alla fall bara borde finnas ett kön) men ändå inte på samma sätt som för bara två år sen.


Bilder på Ellen Key (högst upp i vänstra hörnet) Elin Wägner och Fredrika Bremer