Johan♥

jag tänker mycket på Herr nu. Vet inte varför det kommer upp just nu men ja tycker mig hela tiden se honom på stan. Första gången var i Göteborg, på avenyn, ja va helt säker på att de va han och skulle gå fram och säga hej när det slog mig att det inte kunde vara honom. Det är verkligen tungt att han är borta. Just nu har ja svårt att hantera det. Ju mer ja tänker på honom destomer inser ja vilken otrolig förebild han faktiskt va för mig. Ibland när ja hade svårt att fatta beslut, veta hur ja skulle handla i en viss situation eller så och tyckte att det va svårt att hänvisa till "vad skulle jesus gjort" just för att Jesus var helt syndfri, det kan ju vara svårt att jämföra sig med någon som är 100% Gud samtidigt som han är människa, brukade ja tänka så om Herr "vad skulle Herr göra?" Eftersom han va den av mina vänner ja tyckte va klokast, mest insitktfull och den som verkade stå Jesus närmast. Av alla mina vänner. Ibland vill jag bara ringa till honom, bara höra hans röst. Då brukar ja gå in på facebook och titta på någon av hans filmer, men det är jobbigt med för det påminner mig om att han en gång var lika levande som jag och att han va så otroligt begåvad och nu kommer han aldrig mer få ta del av den här världen. jag vet att han har det bra nu, det är inte det, det är ju bara det att han hade så otroligt mycket mer att ge världen, och otoroligt mycket mer att få.

Jag träffade Maria för någon månad sen på McDonalds, det va fint, att få se henne, men så tungt. Var tvungen att gå i väg och låsa in mig på toaletten en stund sen, för att inte börja gråta.

Jag har ju svårt för att hantera känslor, det blir så lätt att ja stänger dem inne. Ja önskar att någon kunde visa mig hur man gjorde, hur man släppte ut alla känslor. Just nu är alt bara ett stort virrvarr.

En gång var vi bägge inne på att göra ringbrynjor, vi kollade upp vad det kostade med ringar och Herr hade redan hitta något "mönster" ja har ingen aninig om varför jag ville göra en, eller om ja ens hade någon tanke på att använda den. Men tanken på att göra den tillsammans med Herr kändes trygg. Det blev dock inte av, inte för mig i alla fall. jag vet inte om Herr gjorde någon heller, men det är ett fint minne tycker ja, samtalen och planeringen på hur man skulle gå till väga och så.

Jag saknar honom

ONT

Sonata ska spela igen i år, i december, hittade min biljett häromdagen, trodde jag hade tappat bort den. jag var så glad, hela den dagen, konserten va jättebra, och du var så snäll, jag satt mittemot dig på resan in och ja gick jämte dig genom vasaparken och mamma hade sagt att det brukade hänga knarkare där och jag vara bara femton och det va mörkt och tyckte det va spännande. Det va lång kö till Sonata, och jag frös jättemycket, du var, precis som alltid, en gentleman och jag fick låna din stora varma jacka och du stod där i bara t-shirt.

Jag saknar dig, jag saknar dig så mycket

Du är så saknad, tack för alla minnen

Nu ligger jag i min säng. Har suttit i mammas och pappas säng hela kvällen och bläddrat i gamla dagböcker. Hittade tillslut den från hösten i nian, där står det otroligt mycket om Herr och det va skönt att läsa verkligen, så många småsaker ja glömt av som föll över en, kände som man va femton igen. Det va en sak som berörde mig jättemycket kommer inte skirva ner den här, det va tungt att läsa och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska maila till John och kollade med honom (min själavårdslärare)

Nu känns det fridfullt på något sätt, med alla dessa glada fina minnen, det känns verkligen tungt att han är borta men jag är så glad för att jag fick lära känna honom, denna fantastiska människa som verkligen komma att betyda mycket för mig. Han var en av de bästa! det tror jag alla som kände honom kan intyga!

Jag vill verkligen tacka för alla glada, roliga, härliga stunder jag haft med dig, jag ska bevara dem inom mig, du ska aldrig dö, tack för att du såg mig, släppte in mig i gemenskapen och verkligen brydde dug om mig. Du är en av de finaste människor jag någonsin träffat!

♥Johan♥

Johan♥

De som älskar varandra i
Kristus ses aldrig för sista gången

Jag är hemma från din begravning nu. I sex timmar har vi inte gjort annat än att sörja dig och hedra ditt minne. Det va en fin men oerhört fin begravning. Jag grät nästan hela tiden, vissa stunder kändes det som om jag skulle gå sönder helt, det är så mycket sorg att man nästan inte orkar bära den. Jag vill bara stöta bort den och tänka: Han är inte död, bara för att det skulle vara lättare då, men tyvärr funkar det ju inte så. Sen var det gravfästnig direkt efter vid graven, trots att detta var min åttonde bergravning har jag aldrig varit med om det innan och det va tungt, så oertört tungt. Jag kände så med familjen. Det va tungt att stå där framme sen, helt tyst, och titta ner i graven och se kistan och veta att han låg där, så tungt att man nästan inte kunde ta in det. jag ville bara hoppa efter dig nästan eller hoppas på ett mirakel, väntade på att du bara skulle slå bort locket och komma ut och säga hej här är jag! Var inte ledsna, jag ska aldrig gå ifrån er. Men på något sätt är han ändå här, han omsluter oss på alla sidor. Precis när vi skulle gå fram blev då så på något sätt att vi som hängde i i kors under den perioden hamnade tillsammans (minus niklas) jag, (oj där höll jag på att 
skriva Herr, så orealtistikskt är det att det är du som är död) Jonte, hansfeldt, Simon, Lisa, Alex. Det kändes så bra att vi liksom tillsammans fick ta farväl, det betydde mycket för mig. När vi gått ner igen kändes det som om jag skulle brista helt, bara explodera. Och Alex, som alltid vart en så bra människo kännare bara la armen om mig så jag kunde luta mig mot hans axel och bara gråta och gråta, det kändes så fint på något sätt men ändå så tungt. Det kändes så bra att vi var samlade, men jag saknade Paulsson, det kändes verkligen tungt att han inte var där, jag hade verkligen velat träffa honom.

På minnesstunden satt jag och Tilda tillsammans med Niclas och hans tjej, hansfeldt och Jonte och det kändes bra, vi skrattade och pratade om Johan och allt annat med och det blev en väldigt ljus samling. talen folk höll var med ljusa, härliga minnen som man verkligen kunde känna igen sig i. Johan-gestalten kom verkligen fram under talen, precis sådan som han var. Jag hade verkligen velat säga någor, men jag orkade inte, kände att jag hade börjat gråta i så fall och det hade jag inte fixat, inte på scen så.

När vi fick hälsa på familjen hade jag velat säga en miljon saker till Micael och Maria om hur fantastisk Johan var och hur mycket jag verkligen älskade honom men det hinner man ju inte. Micael sa i alla fall till mig att Johan hade tyckt mycket om mig och det betydde mycket att höra eftersom jag älskade honom så mycket. Han har påverkat mig och inspirerat mig så oerhört mycket. Jag ska aldrig, aldrig glömma honom. Aldrig. Alltid ska han ha en särskild plats i mitt hjärta.
Jag skrev ett brev till honom som jag gav till honom i samband med avskedet, tycker det känns skönt att skriva av sig, även om jag vet att han aldrig kommer läsa det, som ett sista personligt avsked. I det skrev jag ner en del saker från min dagbok från högstadiet. Här kommer ett citat

Jag är livrädd att Herr ska sluta konfan, han kommer typ aldrig och Paul sa att han inte riktigt kände sig uppskattad av de andra ledarna, att han aldrig visste vad de höll på me. HAN FÅR INTE SLUTA. Hur ska det då gå med Shalom? Det går ju inte, Gud hjälp honom och styrk honom i detta. Men låt din vilja ske, vill du att han ska gå så låt honom gå… jag bad för honom på vägen till skolan idag.

Den som tror på mig ska leva om han än dör
Det är det som får bära mig just nu, Tack för allt älskade älskade Herr, jag kommer faktiskt aldrig bli samma människa som jag var innan du dog, det låter kanske konstigt men jag känner det, att jag faktiskt är en annan människa, inte en stor förändrig eller så, men att det faktiskt är så.

Idag

jag har blivit jätteförkyld och idag är det din begravning. det känns som jag har ett tryck över bröstet. igår läste jag lite i en dagbok från nian och blev nästan förvånad över hur oerhört mycket jag hade skrivit om dig, det känns så orealistiskt att samma person som det ibland stod sida upp och sida ner om ska begravas idag, att jag ska se dig läggas ner i jorden, jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av det. jag saknar dig, saknar dig, saknar dig. Du förstod nog aldrig hur oerhört mycket jag såg upp ditt dig, men det gjorde jag verkligen, nästan mer än någon annan person jag sett upp till. Du inspirerade mig till att bli en bättre människa. I dig såg jag Jesus.

idag känns du lite närmare

Har legat ute i solen hela förmiddagen, Madde kom in vid tio och hämtade mig och sen somnade jag där ute. Jag drömmde om dig...Att jag var hemma hos din familj på en minnesstund men på något otroligt underbart sätt så va du med där, du skojade om vilka konstiga frågor du hade fått sen du tagit livet av dig, men du va där, på riktigt, ja kunde höra din röst, krama dig, se in i din ögon, skämta med dig. Allt, det va så underbart men så svårt att vakna upp och inse att du inte fanns där, att jag inte kunde ringa inte göra något. Utan bara stå maktlös här och veta att du är borta för alltid.

Nu har jag fått veta på lite mer om vad som hände, kommer inte skriva ner allt här, men bara att mina farhågor delvis va sanna. Det var en olycka, älskade Johan ville inte ta livet av sig, utan precis som jag och Mathilda satt och pratade om förra veckan då det kändes så absurt att ens säga att det var en olycka så var det det. Det känns så tragiskt, men ändå bra att veta att han inte ville dö. Men sen kan jag bli arg med och undra vad han tänkte på, när han utsatte sig själv för den risken, och utsatte hela sin familj, hur kan man göra så? Men han har alltid vart så smart, så smart att livet kan tråka ut honom och då kan han ju göra såna där dumma impulsiva saker. Jag önskar att han hade haft en stol jämte sig så han hade kunnat ställa sig på bara. Eller att det hade funnits en annan person där när han gjorde det. Det känns så oerhört tragiskt och onödigt att han är borta bara på grund av det. jag saknar honom så. Han var och är som sagt en av de finaste, bäste människorna jag visste. Han var alltid så uppmuntrande, tog sig alltid tid, lyssnade alltid och SÅG en. jag vet ingen människa som kunde se en på det sättet, när han tittade på en var det alltid med kärlek, jag har förundrats över det ibland, att han alltid har brytt sig och alltid tagit sig tid. Jag saknar honom, jag skulle kunna skirva det hur många gånger som helst men det hjälper inte, han kommer inte tillbaka. sakta börjar jag förstå det. Ibland slår det mig fortfarande "hjälp han är verkligen borta" och då känns det som att ja ska svimma och sen vill jag bara slå sönder världen. Sen tänker ja på alla fina stunder jag haft med honom och då gråter jag bara. Som nu, jag bara gråter och gråter. jag kan inte hjälpa det.

jag skrev ju ganska mycket dikter under högstadiet, och en av dem handlade om Johans gåva att spela så att andra blev berörda. jag minns bussen hem från teestreet, du spelade kanske en timma eller nåt och jag grät för att det va så vackert, du va så duktig, så oerhört duktig.

Hör upp
Stanna ett tag
Lyssna
Var tyst och bara lyssna
Hör du hur det låter
Hör du vad som låter
Det är Han som spelar
Han som alltid spelar i de ljuvaste drömmarna
Han som så lätt rör sitt instrument
Som om det vore hans älskade
Hör hur det låter
Har man någonsin hört ett vackrare ljud på den jord
Svaret är nej
Ty ljudet är inte av denna värld
Det är en himmelens melodi
Han spelar
Han som har gåvan
Gåvan från sin skapare
Gåvan att spela så andra kan gråta
Spela och beröra
Slut dina ögon
Och lyssna bara lyssna
Han begär inte att man ska lyssna
Inte att man ska kommentera
Inte att man ska fatta tycke för det
Han spelar för att han vill
För att han kan
 För att det är den gåvan hans skapare har lagt ner i honom
Har du någonsin hört något liknade
Tonernas spröda klara klang
Fyller vår jord
Fyller oss med glädje
Med välsignelse
Och ljus
Ty han spelar för sin skapare och musiken är välsignad
Ty han är välsignad

Kom till han gömställe
Och slå dig ner en sekund
Låt dig ryckas med i hans toner
Låt det få bli storm inombords
Låt honom
Röra Och beröra
Ty det är det han gör
Det är det hans musik åstakommer
Ljuv beröring av själen

Så kom du och lyssna
 Lyssna och njut
På den vackraste musik

jag tävlade med den dikten första gången jag tävlade, och jag kom trea faktiskt. Jag var stolt, jag minns att du med va stolt och att jag var glad att du och maya och paulson var där och stöttade mig. det va verkligen en trevlig kväll. Jag saknar dig ännu mer.

Du är så saknad

Hittade en video som någon hade gjort på Johan, och nu kan jag inte sluta gråta

Johan varför kunde du inte låtit oss ta hand om dig?
Let me be the one you call
If you jump Ill break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
Youre not alone

du va ju inte ensam, vi var så många som älskade dig. har du en aning om vilket tomrom du lämnade efter dig? kan du fatta hur saknad du är? om du hade sett våra tårar, hade du ändrat dig då? Johan, älskade Johan, va fick dig att ta det här steget? jag får ångest när jag tänker på att du i din ensamhet måste mått ensam, att du valde den här vägen.
Det gör så ont, jag saknar dig så att det bränner i hela mig.

av hela mitt hjärta skulle jag hjälpt dig, om jag hade vetat, om jag hade kunnat. Nu skriker hela min existens efter dig...

update

Idag har verkligen varit en härlig dag. Efter lunchen gick vi in till stan i det härliga vårvädret, solen lyste och allt var vackert. Vi satt nere vid piren och åt glass och bara njöt av att allt var så härligt! Sen gick jag Tilda och Madde och shoppade, köpte bla en jättesöt svartprickig klänning, den kändes verkligen vårig! ska ta en bild på den nu i veckan! Sen blev det bio med Madde och det va  mys, verkligen. Bio är alltid härligt! verkligen!

Nu ligger jag i min säng, har inga lektioner imorn så ja ska verkligen bara försöka plugga imorn innnan hemgruppen, följer med till hemgruppen i vineyard imorn istället. Det blir nog mys men det känns lite tråkigt att missa u-church. kan ju inte komma nästa vecka heller :(


Här sitter vi vid piren (minus Stina som tog bilden )

Jossa och Jonas

Johannes, Jocke och Glytt

Den här bilden på Jonas och Jocke blev så härlig tycker jag!

Nej nu ska jag kolla på GA och ätalite kvällsmat!
Natti :*


Men du finns ändå med i tankarna, hela tiden på något sätt. Idag när vi gick där nere vid vattnet tänkte jag att du inte fick uppleva det fina vädret och att du aldrig mer skulle få njuta av solen igen. Inte känna hur underbart det är när våren kommer efter en jobbig vinter
En annan sak jag tänkte på idag var när du fyllde 18 tror jag, så hade jag beställt CDskivor med sonata arctica och gav dig i present på en ungdomssamling (det va mamma som påminde mig om det här, hade helt glömt av det) och du blev verkligen jätteglad men superförvånad! Men jag tyckte ju så himla mycket om det så för mig var det inte ett dugg konstigt att jag köpte de där skivorna, du gav mig så mycket mer än vad de där skivorna var värda egentligen. Åh om jag bara kunde få berätta för dig hur oerhört mycket du betytt för mig. saknar dig mer än ord kan beskriva, Lyssnar på gravenimage nu, minns inte om du tyckte mer om den låten än någon annan, men jag har alltid förknippat den med dig

Remember me, when I lit the fire.
To keep us warm.
On a cold winter morning.
Now I pass through the moment.
Can I still recognize a beautiful melody...




natti

Ligger i min säng nu... Idag har det gått ganska bra, har haft fullt upp hela tiden, knappt vart ensam alls så jag har inte tänkt så mycket. Visste det dyker upp tankar och bilder i huvudet lite hela tiden och idag på stan tyckte jag att jag såg dig överallt. Det är ju just det här med borta för evigt som man inte fixar. Tänker så mycket på familjen, på Maria och Micael...Inga föräldrar ska behöva gå igenom det här. Idag pratade jag lite med både John och Bruno, de visste bägge vilka han var. Åh vad tungt det är. Ska försöka prata lite med John i veckan, om just det här hur jag ska hantera mian känlor, hur jag ska kunna släppa ut dem när de fastnar liksom.

Imorn vet jag inte riktigt vad som händer. Ska försöka plugga en del hade jag tänkt och kanske försöka ta tag i vilka dikter jag ska läsa på lördag.


Jag ska bära en del av dig i mitt hjärta
nära nära
alltid alltid
Du ska alltid finnas kvar
(så länge jag får vara med, så ska du också var det
det är så det ska va - Emil jensen, det är så mycket av hans texter som hjälper mig just nu)

Nu får ni sova så gott mina vänner
:*

Se möjligheterna

Älskade vänner...
Nu ligger jag i min säng, ska lyssna på andra delen av srs
dokumentärserie om högerextremister. Det har varit en ganska bra eftermiddag/kväll. Vi åkte till A6 för lite shopping och det va skönt att komma ut lite. Vi gick och kollade på vårmode i de flesta större affärerna, och jag har tänkt på en sak, att man liksom ska försöka se möjligheterna i alla plagg man möter. det är så lätt att man bara "usch den är blommig i xxxx tyget, det kan jag inte ha" och istället tänka på hur det plagget skulle se ut på en människa och vad man kan matcha den med. Det är verkligen oerhört kul och givande. Ett plagg kan ha så mycket mer att ge än man tror och det kan vara kul att planera outfits (särskilt om de går utanför ens egen norm) även om man inte ska köpa det. Jag utmanade mig själv och köpte en leopardklänning som faktiskt satt oväntat bra på mig^^ Jag tycker verkligen det är snyggt med leopardmönstrat men jag tycker det är skitsvårt att ha det eftersom det är förknippat med så mycket olika saker. men den här klänningen var verkligen söt! Sen va vi inne en sväng på IKEA (åh där hade jag velat vara hur länge som helst, skulle säkert kunna göra av med 100 000 lätt där inne) men jag köpte bara två badrumshandukar och en liten krukväxt. Mina andra badrumshandukar...var det inte så bra med, den ena försvann helt plötsligt efter en tvätt, någon måste ha tagit den, för när jag skulle ta ner tvätten fanns den inte där. Den andra (har bara två) såg inte kul ut ens när den va nytvättad, alldeles sleten och nopprig osv. Köpte i rött (hade velat ha i rose då Ammi inrett badrummet i rosa) men det fanns inte så det blev rött (tänkte att det va smidigt när jag tvättat håret osv, då blir det inga direkta fläckar som syns)) även om det inte dirket matchar till resten av rummet så blir jag alldeles glad när jag går in där nu! Ett fungerande avlopp och färg! massa färg verkligen. Tänk vad glad man kan bli för lite färg. Och den där krukväxten. vi får se hur länge den överlever men jag är ändå tokglad över den lilla växten, eftersom den sätter lite färg och är en liten förändring. Blir sugen på att köpa typ fem till. Kostade bara 10 kr för växt + kruka.

Väl hemma har vi tittat på Arn och suttit och pratat och sånt.


Tyget på klänningen, hade egentligen tänkt ta en outfitsbild men det får bli på fredag, ska nog ha den då, när vi går ut

Mitt badrum har aldrig varit det finaste, kommer heller aldrig bli det finnaste, shit, med alla dessa färger, rosa och sen den hemska oranga färgen på hyllan och nu röda handdukar:P

Mitt lyckopiller! visst är det lustigt att man kan bli så löjligt glad för en liten växt?



samtidigt som jag hela tiden tänker på dig, vet inte hur mycket jag har gråtit idag, allt går ju bara upp och ner hela tiden. I snabba vågor. Pratade en bra stund med Niklas innan på msn som sagt och det kändes verkligen givande, sen har jag även pratat lite med paul och Simon, det är givande, alla samtal är givande, även om de är jobbiga. Har inte så många ord att skriva ner därför låter jag Emil Jensens "naken ner på knä" beskriva mina känlor

jag kunde ha tänt en eld
skickat en röksignal
jag borde berättat vem du var för mig
Vem du var för mig
Att du va för mig

Om vi hade märkt att du va sjuk
att du skulle dö en dag
Men det är väl allt vi någonsin vet
Vi lämnar det här en dag
Så vad är det då som gör det så svårt

jag hade fått visa vem jag var för dig
vem jag var för dig
Att jag var för dig

Jag borde gått naken ner på knä
men du skulle gjort likadant


det är så mycket med den texten som är klockren, har lyssnat på den massa gånger verkligen och den beskriver så mycket av det jag känner, det kanske är svårt att förstå när man bara läser texten, men när man hör låten. Det är starkt.

God natt på er
Sov gott
:*



 

....

Hej!
Sitter och lyssnar på Sonata och biter ihop (istället för att bryta ihop, för det orkara jag inte just nu) men ni anar inte hur skönt det är att ha en blogg så man bara kan skriva av sig, precis allt. Allt går i vågor, ena sekunden känns allt som vanligt, nästa sekund slås jag av att han är död och då får jag ett tryck över bröstet och känner mig så arg och ledsen på samma sätt, har få stå emot impulser att slå sönder saker hur många gånger som helst. Känslorna kommer så plötsligt, som nu när jag gick ner till källaren för att hämta mitt tvätt - pang tårarna kom, bara så där, och sen hämtade jag tvätten och nu sitter jag här.
Tänker på honom nästan hela tiden. Vill bara ta upp telefonen och ringa och så ska han svara. hade rätt svårt att koncentrera mig på lektionerna idag, särskilt det nya ämnet, men det va väldigt bra att vara där kände jag. Pratade en hel del med Niklas på msn och det kändes jättebra, fick en del svar, eller nja, svar vet jag inte, men fick prata av mig i alla fall med någon som stod honom nära. Sen ringde Tilda och då smet jag ut från lektionen och satt och pratade med henne i en halvtimma. det kändes med bra, att få prata av sig liksom. komme rnog behöva göra det en hel del framöver. Men samtidigt har jag så mycket känslor inom mig som jag inte vet hur jag ska få utlopp, ska jag slå sönder något när jag får den imulsen? ska jag gå ner till sjön och gallskrika? ska jag slå på ett träd tills jag inte orkar mer? vad ska jag göra för att få ur mig allt det här? När känslorna bara fastnar i halsen eller blir ett tryck över bröstet?


På något sätt känns det liksom inte som att han är död, eller i alla fall inte som att det va självmord. så mycket tankar, tänk om det va mord? Tänk om han blev tvingad? tänk om han hade en psykos och inte visste vad han gjorde? Tänk om han höll på med något sånt där trick som han brukade göra, fast ett lite mer seriöst, att han skulle ta sig ur snaran eller nåt, innan han dog. eftersom det inte verakar finnas något brev efterlämnat. jag menar Johan är ju inte den som skulle ta livet av sig (alls egentligen) utan att skriva ett brev, eller lämna en lapp om att han älskade sin familj. Något borde han lämnat, det känns helt stört att han inte gjorde det. Han måste komma tillbaka nu. Jag fixar inte det här.

Idag

Jag känner mig ändå buren, fick stöd från John via mail, Ulrik gav mig en kram och frågade hur det va, Rosie lika så. Ja, jag känner mig buren, Linda visste vem han va och det kändes bra att bara få krama om henne. De hade varit pastorspar (alltså Micael och Maria) i hennes församling innan.

Just nu känns det som jag skulle kunna gråta, verkligen, så fort någon prata om det med mig. men jag tror jag fixar det här.

Men samtidigt, så slår det mig, hela tiden, att han verkligen är borta, för alltid. Jag skulle ge allt, verkligen allt för att han skulle vara här. höra hans röst, se honom göra ett trick eller vad som helst. Johan kom hit nu.

fixar inte

Jag ligger i min säng nu, vännerna har gått och jag är själv igen och självklart kommer den där känslan igen. Jag har ett tryck över bröstet och jag tittar på Johans Vlog på facbook och gråter.

Jag skulle göra vad som helst för att få vara med dig nu, visst är det lustigt, jag har inte träffat dig på ett bra tag, visst jag tänker på dig lite nu och då, det gör jag verkligen, men det är är nu, nu när jag vet att jag aldrig mer kommer få träffa dig som jag får panik. Varje centimeter av mig värker av längtan, varje milimeter av min hjärna är fylld av Johan Johan Johan Johan.

Imorn ska vi ha kristen spiritualitet, jag har inte läst boken, och kommer inte ha gjort det heller. Sen ska vi ha dogmatik, med en ny lärare som inte känner mig, det känns inte bra. alls. tack och lov ska vi ha klassmöte innan så då hinner jag berätta lite om vad det är med mig.

Nu ska jag försöka sova
Pray for me
:*

Johan♥

När jag gick på högstadiet lärde jag känna en kille. Han hette Johan Nilsson, fast alla kallade honom för Herr, detta på grund av att hans mattelärare Maja brukade kalla honom för Herr Nilsson, sen blev det bara Herr... Det passade honom väldigt bra. Herr kort och gott. Herr kom att betyda väldigt mycket för mig, han va en sån där härligt galet rolig människa som man blev glad så fort man såg. När jag började gå till Korskyrkan kände jag inte så många, det var väl mer eller mindre bara Maya, men Herr och hela det gänget, paulsson, Simon, Jonte och Alex tog emot mig med öppna armara, alla dom kam faktiskt att betyda väldigt mycket. Även om jag nog tyckte mest om Herr, eller ja vet inte, det var nog han jag pratade mest med i alla fall. Herr var en sån som fick ALLT att låta intressant, tack vare honom började jag intressera mig för fysik och Kemi och gick från G till VG i fysik och hör och häpna G till MVG i kemi. Kemi var faktiskt oerhört intressant, fysik med, jag kunde lyssna i flera timmar när Herr och Simon pratade om kvantmekanik och kvantfysik, det lät så oerhört intressant när de pratade.

Jag vet inte vad jag ska säga. Allas vår älskade Herr har tagit livet av sig, för mig är det förtfarande helt ofattbart, jag bara gråter, jag kan inte fatta det, jag säger till mig själv over and over att nej det är inte han som är död, det är någon annan, Herr skulle aldrig ta livet av sig. Och det är sant, den Herr jag kände skulle aldrig ta livet av sig, han är en av de mest stabila männiksor jag känner. Jag förknippar honom med stabilitet, trygghet, ljus, värme, säkerhet, glädje, tokiga påhitt och smarthet. Han var oerhört smart, studerade till läkare och hade en lysande framtid framför sig. han skulle aldrig ta livet av sig. han är alldeles för smart för det, han om någon fattar att depression och ångest och sån skit bara är reaktioner i hjärnan som man kan ta sig igenom. Han hade hur många vänner som helst och skulle aldrig någonsin behöva vara ensam.

Åh det är så mycket minnen som väller över mig nu. Herr och jag på konfalägret i sjöbonääs, Herr spelade en oerhört vacker melodi som jag kallade flow och saga och som ja sen skrev en novell av, han dedikerade sången till mig sen när den va klar. (den får jag aldrig höra igen) Herr och jag i pingstkyrkan, jag beklagade mig över att folk inte hade någon intresse av att lära känna nya männiksor i kors och att de flesta antagligen inte ens visste vad jag hette fast jag gått där över ett år, Herr smart som han är sa att han kunde ställa sig i ena änden av rummet och jag i den andra och sen kunde han ropa "CISSI" högt så att alla hörde, och då skulle alla veta vad jag hette. Herr och jag och vickan på teenstreet i tyskland påväg till badet, det va stekhett och vi tog av oss våra flipflops och gick barfota genom stan. Herr och jag och Vickan på samma läger, vi tog ut Herrs rastaflätor och vickan borstade hans hår liiite för hårt, haha stackarn, har för mig att han bet i ett finger för att inte skrika. Samma läger och han fick för sig att vi alla skulle prata engelska och frågade mig en miljon gånger om jag hade "thick hair" det tog tusen år innan jag fattade om han menade tjockt eller tunt. Herr och jag och paulsson som gick från kors, det va iskallt och jag frös som vanligt om mina öron och de sötnosarna gick och höll varsin hand om mina öron så att jag inte skulle frysa. Herr och jag på msn, alla glada leenden, varma hälsningskramar och härliga samtal. Herr på min student, farfar som är lite virrig frågade om han var min fästman fast han hade träffat Micke typ några timmar tidigare. Jag på herrs student, jag var där jättelänge av någon anledning, hade inte så många som ja kände som tog studenten det året så jag hann väl vara där ett tag medan alla andra mest kom in och grattade osv, vi var på hans rum med hans kusin eller vad det var och kollade på massa karate-klipp och lyssnade på sonata arctica och dream theatre. Herr brände en skiva åt mig. (jag har den jämte mig just nu) Herr och Paulsson och maya och dem som kom och kollade på mig under min första poetry slam tävling, de var så söta, de bad för mig innan jag skulle upp på scen. Herr som följde mig från konfan jag-vet-inte-hur-många-gånger. Herr och jag och alex och jonte och simon och Linnea och Jocke på Sonata Arctica. Herr och jag och maya och alex och simon och Jonte på Narnia. Herr som var en cirkusbjörn på vårt rollspel, Herr och jag på Jontes golv med fade i bakgrunden, Herr gjorde massa mindtricks och jag var helt överväldigad. Herr och Simon och jag med Micke på jazzspelning på plaza, Herr och jag drack juice.

Jag känner mig helt förstörd. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag känner mig så tom och eländig. jag kan inte tro att det är sant. jag skulle göra vad som helst, precis vad som helst för att få honom vid liv igen. sånt här kan bara inte hända. det kan inte hända. det får inte hända. det kan inte hända. Jag orkar inte det här. jag gör bara inte det, han hade hela livet framför sig, han va en av de bästa finaste människor jag någonsin träffat. Helt otroligt, en sån människa som alla tyckte om, som lyste upp ett rum så fort han gick in i det. Bara tanken på att aldrig mer få se honom känns horibel, det känns djävulskt. Jag kan inte ta in det.


Den här bilden är så Herr liksom

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥mina varmaste tankar går till Familjen Nillson, Mikael, Maria, Micaela och Johanna♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

..........

och där gick hela världen sönder. hela den här skitvärlden, allt, allt allt, allt brast, som en boll av glas som någon bara slängde i marken