Nu va det jättelänge sen jag skrev men jag har inte hunnit. Tänkte jag skulle börja med att berätta om i söndags då jag va med om det mest fysiskt krävande som någonsin hänt mig. De som känner mig vet att jag är supersvag, att jag alltid varit svagast i klassen och att jag inte ens kan bära mina egna matkassar. Men sen då i söndags när jag skulle åka hem till Kortebo behövde jag en lite större väska, så jag tog den största väskan vi hade hemma och packade ner helt sjukt mycket saker, fick knappt igen väskan sen, pappa bar ut den till bilen och klagade på hur sjukt tung den var, det va kanppt han kunde bära den faktikst, det dumma med den är att den nästan itne går att dra, vet inte varför, men den har bara en minliten sak som sticker ut som det är tänkt att man ska kunna dra den med, men det går inte för då slår man i benet. Men jag tänkte inte så mycket på att det skulle bli jobbigt att få den hem sen från resecentrum till Kortebo. Men där hade jag fel. Det tog mig 25 min att gå från resecentrum till Juneporten. För er som känner till Jönköping så vet ni att den stäckan i vanliga fall knappt tar en minut. Men ja kunde verkligen inte få med mig väskan, den va så tung att ja, nej ja kan inte inte ens förklara hur tung den var. När ja skulle gå över vägen (eftersom inomhus vägen va stängd) tappade ja väskan mitt på vägen och redan då va min arm helt slut och ja orkade nästan inte ta upp den, men jag var tvungen eftersom jag såg att det kom en bil, min första tanke var att jag aldrig skulle komma över vägen innan bilen hade kört på mig, men jag lyckades, väl uppe på trotoaren inser jag att vägen sluttar lite uppåt. Ingenting man i vanliga falla hade tänkt på men då kändes det som ett berg, jag inser att jag typ är 20 m från hållplasten och att bussen kommer om ca 2 min. Inte en chans i världen att ja klarar det här, tänkter jag. Men jag tar tag i väskan, det känns som om armen ska gå av och ger ifrån mig någon form av ett avgrundsvrål och lyckas ta mig upp för "backen" när jag kommer "upp" står det ett gäng männiksor och tittar på mig. jag måste sett hemkt lustig ut som drog på den enorma väskan och svetten som rann i pannan på grund av ansträngningen, helt röd var jag i ansiktet också, sen hade de ju säkert hört mitt lilla skrik. Men jag lyckas i alla fall komma med bussen, och komma av den. Sen tog det ytterliga 20-25 min att gå ner till internatet. Helt galet eftersom man gör det på några minuter i vanliga fall. När ja väl kommer in, och lyckats få upp väskan för trappan så snubbade jag till och bara föll ihop rakt ner på marken, det pulserade i armarna - så mycket att det kändes som om de skulle sprängas och jag mer eller mindre hyperventilererade. Men jag va framme. Stax därpå kom Glytten och hittade mig på golvet och sen bar han väskan den sista biten in på rummet. Jag har fortfarande ont i armarna men träningsvärken här gått över i alla fall. Men i tisdags hade ja sån sjukt träningsvärk att det inte va sant. Men detta är som sagt det mest fysiskt krävande jag någonsin vart med om i hela mitt liv. Det va så hemskt verkligen. Imorn ska jag vara mötesledare i Åhs och därefter på söndag i Forsheda. Jag är grymt nervös, men det ska bli roligt också, ska bla läsa dikt och sjunga, och leda mötet så klart! Sen tänkte jag försöka åka hem till farmor och farfar på söndagen! Ha en bra kväll :*