Jag var med om någit mycket märkligt men väldigt trevligt nyss.
Efter att ha varit nere på tempo för att hämta ut en aviåkte jag ner till Sankt Sigfridsplan för att sen ta mig vidare till Redbersplatsen och hämta ut ett paket från Schenker.

Väl nere på Sankt Sigfrids har jag missat bussen med tre minuter och nästa går inte för om rrunt 30 minuter.
Då kommer det fram en litetn tant till mig.
"Går nästa buss om 20 minuter?"
Jag förklarar för henne hur det ligger till, att man kan gå upp några hållplatser och ta 60 till Redbergsplatsen osv.
Det visar sig att hon bara ska en hållplats och hon har så ont så hon klarar inte av att gå upp för backen. Hon var 80 år.
Jag berättade att jag skulle gå upp och då säger hon
"Ska vi slå följe?"
Varför inte, tänkte jag.
Så går vi, hon berättar massa om sin man, som tyvärr var död, om sitt liv, om sin dotter och den sträckan som jag normalt skulle gått på någon minut tog nästan tio minuter.
På något konstig sätt sen hamnade jag med henne upp på hennes gata och vi gick i sammanlagt 40 minuer innan jag bestämmer mig för att hoppa på bussen.

Vi gick till ICA. I vanliga fall hade det tagit kanske 15-20 min, nu tog det 40 minuter och desutom tog vi en rejäl omväg.

Jag kände verkligen för henne. Tänk att vara 80 år, nästan döv, ha förlorat sin man, ha ett enda barn som bor långt ifrån en och att alltid vara helt själv. Att inte ha någon att umgås med. Det känns så sorgligt.
Nu när jag vet vart hon bor tror jag verkligen att jag ska åka och hälsa på henne någon gång.