Idag skulle vi ha klassträff med grill hemma hos Markus.
Något som egentligen låter supermysigt men jag har verkligen inte känt mig sugen.
Ju närmare måndagen har kommit, desto mer opepp har jag blivit.
Det har känts som ett krav, något som jag måste göra bara för att hela klassen sulle dit och för att det inte har känts okej att inte vilja gå.

När jag vaknade imorses kände jag hur extremt lite jag ville gå men jag såg egentligen inget annat alternativ än att faktiskt gå dit. Att bara inte gå för att jag inte ville kändes inte okej.
Det kändes inte okej för Vickan kanske skulle bli ledsen om jag inte följde med, eller de i klassen kanske skulle tycka jag var tråkig.
När vi satt i skolan sen kände jag att jag inte hade någon lust alls och jag började fundera på om jag faktiskt skulle kunna säga att jag inte mådde bra och därav kunna ha ett legitmit skäl att faktiskt gå hem efter skolan istället för att åka med ut.

Och hade det varit för ett halvår sen hade jag antagligen angivit den ursäkten och sedan vikit av.
Men i och med den insikten jag har kommit fram till genom min terapi kände jag att jag visst kunde hoppa över det här för att jag inte ville. Det kändes inte lätt att säga det, för jag har alltid haft svårt för att säga nej, haft svårt för att sätta gränser och mina negativa känslor är något jag alltid försökt förneka och sett ner på. Det har inte varit okej för mig att att göra eller inte göra saker enbart av den enkla andledning av att jag vill eller inte vill. Jag har alltid känt det som att jag har behövt ge andra, bättre förklaringar till folk. Det har inte känts som att enbart min vilja har varit ett skäl nog.

På min senaste terapisession sa min terapeut "Om det är någon i hela världen som ska gå på sin känslor så är det du" För mig var det jätteviktigt att höra och ju mer jag har tänkt på det, desto mer har jag känt att det här verkligen är något jag måste bli bättre på. Vi har pratat om det här ganska mycket i terpain men det är nog först på senare tid som jag verkligen har förstått mig själv och mitt handlande.

Jag är väldigt styrd av min rädsla och oro över att andra ska bli arga på mig.
Om jag är i en konflikt lägger jag mig nästan konstant. Känslan av obalansen gör att jag inte står ut. Jag kan gå med på nästan vad som helst bara för att känna att jag och den andra parten är på samma plan. Och det har givetvis gjort att jag ofta har handlat efter den rädslan.

Så idag känner jag att jag har vunnit en personlig seger. Det kanske låter som världens minsta grej men för mig var det här verkligen oerhört viktigt.