Nutida konst
(Lisa gerrard, Lisa Gerrard)
ja tycker verkligen om skuggorna i spegeln, det är en jätte bra bok, ja akn känna igen mig lite i den, eller i alla fall kunde känna igen mig i den, för hon är kvar i hela den där gothkulturen. Hon är kvar i långa sametskjolar och snörliv, hon är kvar i dead can dance, hon är kvar i egyptisk sminkning, hon är kvar i hur facinerande det r med vinterpromenader på kyrkogården, hon är kvar i hela dödsromantiken med vampyrer odylikt. Det är inte jag. och inte för att jag egentligen saknar det, bara när ja läser den här boken oxå. men det är klart att det kan slå mig när ja ser på nilder av tjejer i lååångt svart rakt hår, (varför kan inte ja ha långt svart rakt hår som alla normala gothare) korsetter och långa vackar medeltidsklänningar. svart smink och röda läppar. då vill ja vara vacker och mystisk. men ja vet oxå att det inte riktigt är ja. men men. Jag avundas ändå Arwen (som huvudkaraktären heter) och hela hennes livstil/situation, samtidigt som ja är glad över att var den jag är.
Inte hon...inte han...bara jag
En tjej och en kille.
Ett par
man kan läsa deras bloggar och se ur de har tagit del av varandras liv.
Man kan läsa om hur de saknat varandra älskat varnadra, umgåtts
Läsa alla deras känslor för vandra och omvärlden.
Och sedan pang bom, slutet.
Det tar slut mellan dem, och då kunna läsa de bägges smärta och sorg
Deras förtvilan utan att de kanske ens vet vad den andra har skrivt (förutsatt att de inte läser varandras blogg)
är inte det otroligt hur man kan göra så, två personer, man vet vilka de är, men har knappt sagt ett ord till dem
man visste inte att de hade någon connection och sedan bara kunna läsa deras liv. ta del a deras smärt ta del va deras glädje. medan de inte vet vem jag är, inte har någon anining om mitt liv medan ja kan deras favoriltlåtar (ok inte kan kanske, men vet ändå) men hon, den här tjejen skrev en bra sak, då hon fortfaranade var tillsammans emd den här killen och kalalde honom sin älskling:
Lustigt. Tänkte på dig min sötnos och kom på en sak du nämnde en gång. Att sakna är en del utav att älska. Men om nu saknaden går i vågor? Om jag ena stunden bryter ihop i tårar för att du inte är här och i andra så kan jag inte sluta le, för att jag tänker på hur mycket jag tycker om dig och hur mycket du tycker om mig tillbaka. Tyvärr blir jag allt för ofta ledsen och deprimerad för att du inte är där, när jag vet att jag borde vara glad istället, men det så svårt när jag inte känner din närvaro eller hör din röst... Vill ha dig här nu så jag kan få säga till dig att jag älskar dig så fruktansvärt mycket.
Och det är så sant, ja känner precis som hon, tänk att ja akn relatera till hennes (gångna) vardag, medan hon inte ens vet mitt namn. det är nästan lite kusligt. Som att läsa en bok, fast innehållet är pårikigt och det man läser händer nu och personen sitter i samma stad kanske farmför sin dator eller kanske är ute på nån fest. kanske man kommer ses nångång och ja kommer att veta. men inte hon... inte han...
Analys av Richters motorbåt
Denna bild var absolut den som tilltalade mig mest, de glada människorna som ser så perfekta ut gjorde mig alldeles varm. Jag studera människorna mer ingående än själva helheten av bilden vilket gjorde att det tog lång tid för mig att se att det inte fanns någon som styrde båten. Men det är nog rätt typiskt mig, sådana detaljer lägger ja sällan märke till. Ja blir allt för fokuserad på människornas hår, kläder och känslouttryck eftersom det är det som intresserar mig mest. Därför var jag alltför fokuserad för att kunna tänka på att ingen styrde båten. Jag tycker om att bilden är i svartvitt och inte i färg, det gör den i det här fallet faktiskt mer levande. Om man tittar lite kort på bilden kan man nästan tro att det är ett svartvitt foto. Jag vet inte precis om man kan säga från när bilden är egentligen om man inte vet från början, kläderna är ganska tidlösa enligt mig, men någonstans mellan 50 och 70-talet hade jag nog gissat på innan jag visste. Ingen av personerna tittar rakt fram. Flickan, som jag tycker är intressantast ser helt överlycklig och fri ut med armarna utsträckta och blicken vänd bort så vi inte kan se hennes ansikte, de andra tre som ja tror är killar tittar åt lite olika håll, två snett åt höger och en nästan rakt fram men ändå vinklad uppåt. Ingen av dem har fokus på framtiden, alla tittar åt olika håll. Tänk om de är på väg mot en stor klippa, vad ska de ta sig till då? Kan någon ens styra en sådan båt. Nej det ror ja inte. De har bara satt sig i båten, kopplat på ?autopiloten? och tänker leva livet.
Bilden givetvis ironisk. De perfekta människorna som inte vet vilket öde som går dem tillmötes. Bilden är otroligt vacker och inger lugn på något sätt, ja känner mig väldigt harmonisk efter att ha tittat på tavlan, de svartvita oljefärgerna som nästan är blåa. Men självklart är tavlan ett slag i ansiktet på hela mänskligheten. Det kommer säkert att finnas människor som kommer att gå förbi tavlan tycka att den är vacker och harmonisk. Se på de glada människorna och få ett intryck av att ja det där är glädje på högsta nivå för att sedan gå vidare till nästa tavla utan att ens reflektera över att ingen styr båten. Sen kommer det att finnas de människorna som kommer att studera tavlan ingående och förstå Richters ironi med tavlan. Jag tror han vill säga att så här är mänskligheten. Vi gör precis som vi vill, vi tänker bara på nuet, på stundens njutning. Ingen fokuserar på vad som kommer hända i framtiden. Alla tänker bara på nuet. Och ja Richter har rätt, de flesta människor är sådana. Jag är absolut en sådan som har svårt att tänka på konsekvenser, säkert var det därför det tog så långt tid på mig att inse att ingen styrde. Vem styr egentligen världen? Finns det någon som tar ansvar för vad som händer i framtiden. Richter var smart som redan på 60-talet insåg att vi är på väg åt helt fel håll. Det har gått 40 år sedan och inget har blivit bättre. Eller jo, det är klart att det finns saker som blivit bättre, men på ett sätt tror ja vi är mer fördärvade nu än var mänskligheten var då. Av Cecilia Ekman ES05C
Eternal sunshine of the spotless mind
Vi såg en så sjukt bra film på filmkunskapen. Jag vågar nog säga att det var bland et bästa ja sett, ia alla falla toppar den topp fem. Så otroligt bra. jag inte precis ett fan av Jim Carey i vanliga fall, tycker han är lite läskig nästan, men å andra sidan så tycker inte om någon skådespelare som är så där sjukligt humoristiskt. men den här filmen tyckte ja omfrån första början. Den hade en sån där surrealistisk cissi-början, alla hjärtansdag, helt spontant åka ut långt bort, bort från all, snö, iskyla allt. det var perfekt. ja hade hört flera stycken tala om filmen innan, de flesta med possitiv respons visa dock som verkade tycka att den verkligen sög.
Så ja hade ganska blandade förväntningar på filmen, som verkligen blev överträffade. Efter ett tag in i filmen då den kvinliga huvudkaraktären Clementine (Kate Winslet, min favorit alla tiders) hade blivit presenterad tänkte. Hon är precis som ja, verkligen. Men efter lite eftertänksamhet slog det mig att hon nog inte riktigt va som ja, visst lika galet spontan kanske, å ja kunde känna igen mig i en hel del hos henne, men samtidigt tror ja att hon var precis sådan som jag ibland vill vara men kanske inte alltid är. Att ja vill se mig som likvärdig fast det egentligen är rätt stor skillnad på oss. Visst finns det drag hos mig som påminner om henne, eller i alla fall saker ja kan känna igen mig i, men likväl är det mina egena föreställningar och förväntingar på mig själv som ja kan känna igen. I alla fall blev ja nästan helt förhöäxad av filmen, och Clem var så otroligt cool, green hair red hair orange hair blure hair hon är första personen ja sett som verkligen va vacker i blått hår, visst finns det en del som passar i det osv men ja har aldrig sett någon verkligen vacker i blått hår. och det röda håret helt fantastiskt vackert.
Allt eftersom filmen går framkommer det givetvis att Clem har flera dåliga sidor oxå som jag givetvis inte vill identifira mig med. Men ja tror det är så med impulsiva människor av hennes slag, man älskar dom man ser upp till dom, dom känns perfekta och tycks stå utanför världens och samhällets normer, men det är ett helvet att leva ihop med dem och älska dem för de kan inte ge en vad man vill ha. man kan inte bli hel med en sådan människa. Det är precis som Clem själv säger att Män kommer till med en förväntan på att ja ska hela dom eller ge dem en mening med livet. men med sådan förväntnigar kommer alltid besvikelse. Så på så sätt vill jag inte vara en sådan männsika fullt ut. Ja vill inte va som henne fullt ut så klart, men det finns ändå visa delar som ja kan/vill identifira mig med, just för att hon är så galet perfekt. Även om ja vet att hon inte är det så blir det så man ser henne. Hon är en sådan kvinna vilken man som helst kan älska.
Som sagt var så va filmen helt fantastisk något ja absolut skulle rekommender alla att se, om och om -igen. för det är den värd. Den griper verklugen tag i en och tankesättet, att kunna radera någon ur minnet. det är en så intressant tanke. Man tänker ju själv på ens egna liv och hur det skulle vara om ens minne va någon bara blev utradera. Tänk om minnet av micke itne fanns, allt vi upplevt alla känslor ALLT skulla vara borta. så tragiskt. Det är tur att det inte finns ett sådant sätt för alla skulle säkert utnyttja det och då skulle livet bli så mycket fattigare.