idag känns du lite närmare

Har legat ute i solen hela förmiddagen, Madde kom in vid tio och hämtade mig och sen somnade jag där ute. Jag drömmde om dig...Att jag var hemma hos din familj på en minnesstund men på något otroligt underbart sätt så va du med där, du skojade om vilka konstiga frågor du hade fått sen du tagit livet av dig, men du va där, på riktigt, ja kunde höra din röst, krama dig, se in i din ögon, skämta med dig. Allt, det va så underbart men så svårt att vakna upp och inse att du inte fanns där, att jag inte kunde ringa inte göra något. Utan bara stå maktlös här och veta att du är borta för alltid.

Nu har jag fått veta på lite mer om vad som hände, kommer inte skriva ner allt här, men bara att mina farhågor delvis va sanna. Det var en olycka, älskade Johan ville inte ta livet av sig, utan precis som jag och Mathilda satt och pratade om förra veckan då det kändes så absurt att ens säga att det var en olycka så var det det. Det känns så tragiskt, men ändå bra att veta att han inte ville dö. Men sen kan jag bli arg med och undra vad han tänkte på, när han utsatte sig själv för den risken, och utsatte hela sin familj, hur kan man göra så? Men han har alltid vart så smart, så smart att livet kan tråka ut honom och då kan han ju göra såna där dumma impulsiva saker. Jag önskar att han hade haft en stol jämte sig så han hade kunnat ställa sig på bara. Eller att det hade funnits en annan person där när han gjorde det. Det känns så oerhört tragiskt och onödigt att han är borta bara på grund av det. jag saknar honom så. Han var och är som sagt en av de finaste, bäste människorna jag visste. Han var alltid så uppmuntrande, tog sig alltid tid, lyssnade alltid och SÅG en. jag vet ingen människa som kunde se en på det sättet, när han tittade på en var det alltid med kärlek, jag har förundrats över det ibland, att han alltid har brytt sig och alltid tagit sig tid. Jag saknar honom, jag skulle kunna skirva det hur många gånger som helst men det hjälper inte, han kommer inte tillbaka. sakta börjar jag förstå det. Ibland slår det mig fortfarande "hjälp han är verkligen borta" och då känns det som att ja ska svimma och sen vill jag bara slå sönder världen. Sen tänker ja på alla fina stunder jag haft med honom och då gråter jag bara. Som nu, jag bara gråter och gråter. jag kan inte hjälpa det.

jag skrev ju ganska mycket dikter under högstadiet, och en av dem handlade om Johans gåva att spela så att andra blev berörda. jag minns bussen hem från teestreet, du spelade kanske en timma eller nåt och jag grät för att det va så vackert, du va så duktig, så oerhört duktig.

Hör upp
Stanna ett tag
Lyssna
Var tyst och bara lyssna
Hör du hur det låter
Hör du vad som låter
Det är Han som spelar
Han som alltid spelar i de ljuvaste drömmarna
Han som så lätt rör sitt instrument
Som om det vore hans älskade
Hör hur det låter
Har man någonsin hört ett vackrare ljud på den jord
Svaret är nej
Ty ljudet är inte av denna värld
Det är en himmelens melodi
Han spelar
Han som har gåvan
Gåvan från sin skapare
Gåvan att spela så andra kan gråta
Spela och beröra
Slut dina ögon
Och lyssna bara lyssna
Han begär inte att man ska lyssna
Inte att man ska kommentera
Inte att man ska fatta tycke för det
Han spelar för att han vill
För att han kan
 För att det är den gåvan hans skapare har lagt ner i honom
Har du någonsin hört något liknade
Tonernas spröda klara klang
Fyller vår jord
Fyller oss med glädje
Med välsignelse
Och ljus
Ty han spelar för sin skapare och musiken är välsignad
Ty han är välsignad

Kom till han gömställe
Och slå dig ner en sekund
Låt dig ryckas med i hans toner
Låt det få bli storm inombords
Låt honom
Röra Och beröra
Ty det är det han gör
Det är det hans musik åstakommer
Ljuv beröring av själen

Så kom du och lyssna
 Lyssna och njut
På den vackraste musik

jag tävlade med den dikten första gången jag tävlade, och jag kom trea faktiskt. Jag var stolt, jag minns att du med va stolt och att jag var glad att du och maya och paulson var där och stöttade mig. det va verkligen en trevlig kväll. Jag saknar dig ännu mer.

Kommentarer
Postat av: Emma

Jag är bosatt i skellefteå ;)

Jo eller hur, ibland ska man ha tur :)

Jag går fortfarande i skolan, själv då?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback