Johan♥
De som älskar varandra i
Kristus ses aldrig för sista gången
Jag är hemma från din begravning nu. I sex timmar har vi inte gjort annat än att sörja dig och hedra ditt minne. Det va en fin men oerhört fin begravning. Jag grät nästan hela tiden, vissa stunder kändes det som om jag skulle gå sönder helt, det är så mycket sorg att man nästan inte orkar bära den. Jag vill bara stöta bort den och tänka: Han är inte död, bara för att det skulle vara lättare då, men tyvärr funkar det ju inte så. Sen var det gravfästnig direkt efter vid graven, trots att detta var min åttonde bergravning har jag aldrig varit med om det innan och det va tungt, så oertört tungt. Jag kände så med familjen. Det va tungt att stå där framme sen, helt tyst, och titta ner i graven och se kistan och veta att han låg där, så tungt att man nästan inte kunde ta in det. jag ville bara hoppa efter dig nästan eller hoppas på ett mirakel, väntade på att du bara skulle slå bort locket och komma ut och säga hej här är jag! Var inte ledsna, jag ska aldrig gå ifrån er. Men på något sätt är han ändå här, han omsluter oss på alla sidor. Precis när vi skulle gå fram blev då så på något sätt att vi som hängde i i kors under den perioden hamnade tillsammans (minus niklas) jag, (oj där höll jag på att skriva Herr, så orealtistikskt är det att det är du som är död) Jonte, hansfeldt, Simon, Lisa, Alex. Det kändes så bra att vi liksom tillsammans fick ta farväl, det betydde mycket för mig. När vi gått ner igen kändes det som om jag skulle brista helt, bara explodera. Och Alex, som alltid vart en så bra människo kännare bara la armen om mig så jag kunde luta mig mot hans axel och bara gråta och gråta, det kändes så fint på något sätt men ändå så tungt. Det kändes så bra att vi var samlade, men jag saknade Paulsson, det kändes verkligen tungt att han inte var där, jag hade verkligen velat träffa honom.
På minnesstunden satt jag och Tilda tillsammans med Niclas och hans tjej, hansfeldt och Jonte och det kändes bra, vi skrattade och pratade om Johan och allt annat med och det blev en väldigt ljus samling. talen folk höll var med ljusa, härliga minnen som man verkligen kunde känna igen sig i. Johan-gestalten kom verkligen fram under talen, precis sådan som han var. Jag hade verkligen velat säga någor, men jag orkade inte, kände att jag hade börjat gråta i så fall och det hade jag inte fixat, inte på scen så.
När vi fick hälsa på familjen hade jag velat säga en miljon saker till Micael och Maria om hur fantastisk Johan var och hur mycket jag verkligen älskade honom men det hinner man ju inte. Micael sa i alla fall till mig att Johan hade tyckt mycket om mig och det betydde mycket att höra eftersom jag älskade honom så mycket. Han har påverkat mig och inspirerat mig så oerhört mycket. Jag ska aldrig, aldrig glömma honom. Aldrig. Alltid ska han ha en särskild plats i mitt hjärta.
Jag skrev ett brev till honom som jag gav till honom i samband med avskedet, tycker det känns skönt att skriva av sig, även om jag vet att han aldrig kommer läsa det, som ett sista personligt avsked. I det skrev jag ner en del saker från min dagbok från högstadiet. Här kommer ett citat
Jag är livrädd att Herr ska sluta konfan, han kommer typ aldrig och Paul sa att han inte riktigt kände sig uppskattad av de andra ledarna, att han aldrig visste vad de höll på me. HAN FÅR INTE SLUTA. Hur ska det då gå med Shalom? Det går ju inte, Gud hjälp honom och styrk honom i detta. Men låt din vilja ske, vill du att han ska gå så låt honom gå… jag bad för honom på vägen till skolan idag.
Den som tror på mig ska leva om han än dör
Det är det som får bära mig just nu, Tack för allt älskade älskade Herr, jag kommer faktiskt aldrig bli samma människa som jag var innan du dog, det låter kanske konstigt men jag känner det, att jag faktiskt är en annan människa, inte en stor förändrig eller så, men att det faktiskt är så.
Kristus ses aldrig för sista gången
Jag är hemma från din begravning nu. I sex timmar har vi inte gjort annat än att sörja dig och hedra ditt minne. Det va en fin men oerhört fin begravning. Jag grät nästan hela tiden, vissa stunder kändes det som om jag skulle gå sönder helt, det är så mycket sorg att man nästan inte orkar bära den. Jag vill bara stöta bort den och tänka: Han är inte död, bara för att det skulle vara lättare då, men tyvärr funkar det ju inte så. Sen var det gravfästnig direkt efter vid graven, trots att detta var min åttonde bergravning har jag aldrig varit med om det innan och det va tungt, så oertört tungt. Jag kände så med familjen. Det va tungt att stå där framme sen, helt tyst, och titta ner i graven och se kistan och veta att han låg där, så tungt att man nästan inte kunde ta in det. jag ville bara hoppa efter dig nästan eller hoppas på ett mirakel, väntade på att du bara skulle slå bort locket och komma ut och säga hej här är jag! Var inte ledsna, jag ska aldrig gå ifrån er. Men på något sätt är han ändå här, han omsluter oss på alla sidor. Precis när vi skulle gå fram blev då så på något sätt att vi som hängde i i kors under den perioden hamnade tillsammans (minus niklas) jag, (oj där höll jag på att skriva Herr, så orealtistikskt är det att det är du som är död) Jonte, hansfeldt, Simon, Lisa, Alex. Det kändes så bra att vi liksom tillsammans fick ta farväl, det betydde mycket för mig. När vi gått ner igen kändes det som om jag skulle brista helt, bara explodera. Och Alex, som alltid vart en så bra människo kännare bara la armen om mig så jag kunde luta mig mot hans axel och bara gråta och gråta, det kändes så fint på något sätt men ändå så tungt. Det kändes så bra att vi var samlade, men jag saknade Paulsson, det kändes verkligen tungt att han inte var där, jag hade verkligen velat träffa honom.
På minnesstunden satt jag och Tilda tillsammans med Niclas och hans tjej, hansfeldt och Jonte och det kändes bra, vi skrattade och pratade om Johan och allt annat med och det blev en väldigt ljus samling. talen folk höll var med ljusa, härliga minnen som man verkligen kunde känna igen sig i. Johan-gestalten kom verkligen fram under talen, precis sådan som han var. Jag hade verkligen velat säga någor, men jag orkade inte, kände att jag hade börjat gråta i så fall och det hade jag inte fixat, inte på scen så.
När vi fick hälsa på familjen hade jag velat säga en miljon saker till Micael och Maria om hur fantastisk Johan var och hur mycket jag verkligen älskade honom men det hinner man ju inte. Micael sa i alla fall till mig att Johan hade tyckt mycket om mig och det betydde mycket att höra eftersom jag älskade honom så mycket. Han har påverkat mig och inspirerat mig så oerhört mycket. Jag ska aldrig, aldrig glömma honom. Aldrig. Alltid ska han ha en särskild plats i mitt hjärta.
Jag skrev ett brev till honom som jag gav till honom i samband med avskedet, tycker det känns skönt att skriva av sig, även om jag vet att han aldrig kommer läsa det, som ett sista personligt avsked. I det skrev jag ner en del saker från min dagbok från högstadiet. Här kommer ett citat
Jag är livrädd att Herr ska sluta konfan, han kommer typ aldrig och Paul sa att han inte riktigt kände sig uppskattad av de andra ledarna, att han aldrig visste vad de höll på me. HAN FÅR INTE SLUTA. Hur ska det då gå med Shalom? Det går ju inte, Gud hjälp honom och styrk honom i detta. Men låt din vilja ske, vill du att han ska gå så låt honom gå… jag bad för honom på vägen till skolan idag.
Den som tror på mig ska leva om han än dör
Det är det som får bära mig just nu, Tack för allt älskade älskade Herr, jag kommer faktiskt aldrig bli samma människa som jag var innan du dog, det låter kanske konstigt men jag känner det, att jag faktiskt är en annan människa, inte en stor förändrig eller så, men att det faktiskt är så.
Kommentarer
Postat av: Charmie
Tänkte också på det, att det var just ni som gick fram vid gravfästningen, som om det varit bestämt i förväg.
Trackback