Johan♥

När jag gick på högstadiet lärde jag känna en kille. Han hette Johan Nilsson, fast alla kallade honom för Herr, detta på grund av att hans mattelärare Maja brukade kalla honom för Herr Nilsson, sen blev det bara Herr... Det passade honom väldigt bra. Herr kort och gott. Herr kom att betyda väldigt mycket för mig, han va en sån där härligt galet rolig människa som man blev glad så fort man såg. När jag började gå till Korskyrkan kände jag inte så många, det var väl mer eller mindre bara Maya, men Herr och hela det gänget, paulsson, Simon, Jonte och Alex tog emot mig med öppna armara, alla dom kam faktiskt att betyda väldigt mycket. Även om jag nog tyckte mest om Herr, eller ja vet inte, det var nog han jag pratade mest med i alla fall. Herr var en sån som fick ALLT att låta intressant, tack vare honom började jag intressera mig för fysik och Kemi och gick från G till VG i fysik och hör och häpna G till MVG i kemi. Kemi var faktiskt oerhört intressant, fysik med, jag kunde lyssna i flera timmar när Herr och Simon pratade om kvantmekanik och kvantfysik, det lät så oerhört intressant när de pratade.

Jag vet inte vad jag ska säga. Allas vår älskade Herr har tagit livet av sig, för mig är det förtfarande helt ofattbart, jag bara gråter, jag kan inte fatta det, jag säger till mig själv over and over att nej det är inte han som är död, det är någon annan, Herr skulle aldrig ta livet av sig. Och det är sant, den Herr jag kände skulle aldrig ta livet av sig, han är en av de mest stabila männiksor jag känner. Jag förknippar honom med stabilitet, trygghet, ljus, värme, säkerhet, glädje, tokiga påhitt och smarthet. Han var oerhört smart, studerade till läkare och hade en lysande framtid framför sig. han skulle aldrig ta livet av sig. han är alldeles för smart för det, han om någon fattar att depression och ångest och sån skit bara är reaktioner i hjärnan som man kan ta sig igenom. Han hade hur många vänner som helst och skulle aldrig någonsin behöva vara ensam.

Åh det är så mycket minnen som väller över mig nu. Herr och jag på konfalägret i sjöbonääs, Herr spelade en oerhört vacker melodi som jag kallade flow och saga och som ja sen skrev en novell av, han dedikerade sången till mig sen när den va klar. (den får jag aldrig höra igen) Herr och jag i pingstkyrkan, jag beklagade mig över att folk inte hade någon intresse av att lära känna nya männiksor i kors och att de flesta antagligen inte ens visste vad jag hette fast jag gått där över ett år, Herr smart som han är sa att han kunde ställa sig i ena änden av rummet och jag i den andra och sen kunde han ropa "CISSI" högt så att alla hörde, och då skulle alla veta vad jag hette. Herr och jag och vickan på teenstreet i tyskland påväg till badet, det va stekhett och vi tog av oss våra flipflops och gick barfota genom stan. Herr och jag och Vickan på samma läger, vi tog ut Herrs rastaflätor och vickan borstade hans hår liiite för hårt, haha stackarn, har för mig att han bet i ett finger för att inte skrika. Samma läger och han fick för sig att vi alla skulle prata engelska och frågade mig en miljon gånger om jag hade "thick hair" det tog tusen år innan jag fattade om han menade tjockt eller tunt. Herr och jag och paulsson som gick från kors, det va iskallt och jag frös som vanligt om mina öron och de sötnosarna gick och höll varsin hand om mina öron så att jag inte skulle frysa. Herr och jag på msn, alla glada leenden, varma hälsningskramar och härliga samtal. Herr på min student, farfar som är lite virrig frågade om han var min fästman fast han hade träffat Micke typ några timmar tidigare. Jag på herrs student, jag var där jättelänge av någon anledning, hade inte så många som ja kände som tog studenten det året så jag hann väl vara där ett tag medan alla andra mest kom in och grattade osv, vi var på hans rum med hans kusin eller vad det var och kollade på massa karate-klipp och lyssnade på sonata arctica och dream theatre. Herr brände en skiva åt mig. (jag har den jämte mig just nu) Herr och Paulsson och maya och dem som kom och kollade på mig under min första poetry slam tävling, de var så söta, de bad för mig innan jag skulle upp på scen. Herr som följde mig från konfan jag-vet-inte-hur-många-gånger. Herr och jag och alex och jonte och simon och Linnea och Jocke på Sonata Arctica. Herr och jag och maya och alex och simon och Jonte på Narnia. Herr som var en cirkusbjörn på vårt rollspel, Herr och jag på Jontes golv med fade i bakgrunden, Herr gjorde massa mindtricks och jag var helt överväldigad. Herr och Simon och jag med Micke på jazzspelning på plaza, Herr och jag drack juice.

Jag känner mig helt förstörd. jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag känner mig så tom och eländig. jag kan inte tro att det är sant. jag skulle göra vad som helst, precis vad som helst för att få honom vid liv igen. sånt här kan bara inte hända. det kan inte hända. det får inte hända. det kan inte hända. Jag orkar inte det här. jag gör bara inte det, han hade hela livet framför sig, han va en av de bästa finaste människor jag någonsin träffat. Helt otroligt, en sån människa som alla tyckte om, som lyste upp ett rum så fort han gick in i det. Bara tanken på att aldrig mer få se honom känns horibel, det känns djävulskt. Jag kan inte ta in det.


Den här bilden är så Herr liksom

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥mina varmaste tankar går till Familjen Nillson, Mikael, Maria, Micaela och Johanna♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

aw :( ta hand om dig gumman!

finns här om det är något. om du behöver någon att krama eller bara prata med :) så du vet det!!

pussar

Tack Vicky <3 det betyder jättemycket för mig! <3<3<3

Åh Cissi, jag får en klump i magen av detta, vill att du ska veta att jag verkligen VET hur det känns, det känns inte verkligt, inte på riktigt, men det är det och det river i en och verkar aldrig släppa taget. Jag får tårar i ögonen för din skull, för ingen ska egentligen behöva uppleva detta, inte folk i hans omgivning, inte han. Kände honom inte, men blicken i hans ögon på den bilden är varm och vänlig och glad. Jag vet hur det känns.



Det verkar alltid hända de bästa. Alla de som jag sett valt att göra detta har varit de känsliga, de varma, de underbaraste man kan tänka sig. Det gör inte saken lättare. Varje gång man ser det hända bra människor så upplever man sitt eget än en gång. Man glömmer aldrig de människor som gjort intryck på en, men tids nog lär man sig sakta att vata tacksam för den tid man fick. Jag vet att det känns långt bort nu, men jag kan säga att efter ett år så är tacksamheten lättare att ta till sig, även om det nog kommer att vara svårt många år till.



Älskade Cissi, vet att jag alltid finns här och att jag förstår hur du känner dig. Du kan alltid ringa, oavsett vad! <3

Men nej. Jag beklagar sorgen. :(